söndag
åland var det skönaste på länge, och jag kan fortfarande känna hur solen brände i ansiktet. höra hur tonerna från håkan fylla hela parken och uppmuntra oss till falsksång. vi tänkte inte på annat; befann oss enbart i nuet och levde för stunden. alkohol som bubblade inombords och lyckan över att .. bara vara.
och sen inser vi att vardagen börjar smyga sig på. tillbaka till inlämningsuppgifter och långa skoldagar. på lunchen filosoferar vi om vår framtid, och lyssnar på 'för en lång lång tid', samtidigt som vi planerar allt vi ska hinna med den här sommaren. förväntningarna sprakar i luften, och ingenting känns längre omöjligt. 'vi vet inte vart vi ska, men vi ska komma dit'
på bussen springer tiden iväg med musik, och när jag passerar Bällsta tänker jag på dej. vad som hände den där vintern; när vi skildes åt, och varför du valde den väg du valde. försöker förstå hur man kan vara så dum; för i mina ögon är det ren idioti. minns hur jag en gång brukade prata förstånd i dej; lyssna när du förklarade varför du håller på som du gör. men någonstans på vägen slutade du att berätta saker. och jag slutade att lyssna.
gamla dikter och jag läser dina kommentarer. försöker komma ihåg känslan som en gång var vid liv. hur det kändes att behöva någon. att vara behövd. och jag undrar när jag får uppleva det igen. om jag får uppleva det igen. med vem. och om en busshållsplats kommer innehålla liknande minnen igen.
jag tror på vår förmåga. och i en park på åland, med solsken i ansiktet, musik strömmande ut ur högtalare, champagne & jordgubbar i plastglas - känner vi att vi lever. och jag vill frysa detta ögonblick. frysa.
