ALEXANDRA

det är fredagkväll, och en vecka kvar till det sista höstlovet. jag längtar och skräms på samma gång.
för snart är det inte långt kvar till den tid vi pratat om i tolv år nu.
början och slut samtidigt. versal och punkt. och jag besökte syon i veckan för att dela framtidstankar.
för att försöka få en verklig riktlinje åt tankarna. jag vet inte om jag egentligen kom fram till någonting.
jag vill så mycket, vill hinna så mycket och jag är rädd att tiden inte räcker till. jag är rädd att jag inte
hamnar där jag är menad att hamna. jag är rädd att komma fel. välja fel.

samtidigt som motivationen ibland inte ryms. eller snarare inte får utrymme. för jag känner mig begränsad.
som om vissa väggar finns till för att sätta gränser, som för att visa vad som är lagom.
och jag har nog aldrig riktigt trivts i den miljön. jag vill dra mina egna gränser- måla upp mina egna drömmar.

varje bussresa blir ytterligare ett kryss i min visuella nedräkningskalender, och snart avslutas det här kapitlet.
med lättnad i bröstet. för jag planerar att inte återuppleva det. punkt.

vaniljté har smugit sig in i vår vardag igen, och det känns att vintern börjar närma sig. men trots kylan,
regn och mörka dagar, kan jag inte låta bli att tycka om det. iallafall för en stund. samtidigt planeras
det inför sommaren, studenten och varma kvällar på en utebalkong. vi behöver längtan.