ALEXANDRA

första dikten på riktigt länge; och det känns mer befriande än jag minns det.
med tanke på att jag inte skrivit på ett tag; kommentera gärna, kritik är välkommet.

---

det är alltid med samma lättnad i bröstet
som jag bestämmer mej för att släppa taget
och låta dej försvinna till platser
där du kan vara fullständig

för även om det gör ont att fortsätta framåt utan dej
vet jag att jag iallafall är på väg någonstans
en framtid utan ständiga 
påminnelser om det förflutna

men så plötsligt
kliver du in i mitt liv igen
med en blick som inte går att blunda för
och ett bagage av minnen jag försökt förtränga

och som så många gånger förut
leder det till en delete av tidigare misstag
(vi plockar upp trådarna där vi lämnade dem
    bygger vidare på meningar vi aldrig slutförde
        och försöker finna svar på de frågor vi glömde ställa)

som en skiva på repeat
hamnar vi återigen bakom stängda dörrar
där orden tycks vara din räddare i nöden
vackra formuleringar om saknad
och jag vill inte falla igen
vill inte

'jag vill bara känna dina läppar'
viskas tyst mellan andetagen
samtidigt som jag hör dina snabba hjärtslag genom tröjan
och då är det svårt att tro att du bara låtsas

och jag faller
genom tunnlar fyllda av nostalgi
och kvarglömda dofter mellan lakanen

och som av reflex
slungas vi mellan stunder av eufori och totalt kaos
och landar i en säng insvept i vad som tycks vara
känsloväckande ämnen

för det verkar vara så mycket lättare
att höra hjärtslag genom tröjan
när tystnaden är det enda som omger oss
och inte tjocka skolväggar och sorl av ljud

(allting blir så mycket finare
i stunder av extas)

för i slutet av dagen
slås vi nog båda två av insikten
om att vackra formuleringar
inte är tillräckligt för att ta oss vidare
det räcker inte
och jag vet det lika mycket som du 

                   men då logik och insikt
                   alltid varit mina två följeslagare
                   så älskar jag hur du bröt mot alla regler
                   och visade mej betydelsen av impuls

så innan vi skiljs åt vill jag bara
ge dej en sista vacker formulering
att spara i vårt bagage av minnen;

                                          'du lärde mej att fullständigt försvinna
                                           in i dina tankar, i ditt huvud står jag fri'