ALEXANDRA

det är fredagkväll, och en vecka kvar till det sista höstlovet. jag längtar och skräms på samma gång.
för snart är det inte långt kvar till den tid vi pratat om i tolv år nu.
början och slut samtidigt. versal och punkt. och jag besökte syon i veckan för att dela framtidstankar.
för att försöka få en verklig riktlinje åt tankarna. jag vet inte om jag egentligen kom fram till någonting.
jag vill så mycket, vill hinna så mycket och jag är rädd att tiden inte räcker till. jag är rädd att jag inte
hamnar där jag är menad att hamna. jag är rädd att komma fel. välja fel.

samtidigt som motivationen ibland inte ryms. eller snarare inte får utrymme. för jag känner mig begränsad.
som om vissa väggar finns till för att sätta gränser, som för att visa vad som är lagom.
och jag har nog aldrig riktigt trivts i den miljön. jag vill dra mina egna gränser- måla upp mina egna drömmar.

varje bussresa blir ytterligare ett kryss i min visuella nedräkningskalender, och snart avslutas det här kapitlet.
med lättnad i bröstet. för jag planerar att inte återuppleva det. punkt.

vaniljté har smugit sig in i vår vardag igen, och det känns att vintern börjar närma sig. men trots kylan,
regn och mörka dagar, kan jag inte låta bli att tycka om det. iallafall för en stund. samtidigt planeras
det inför sommaren, studenten och varma kvällar på en utebalkong. vi behöver längtan.

jag hittar inte de rätta orden längre
och formuleringarna försvinner innan de nuddat papperet
(som om de behöver tvingas fram ur tanken)

det kanske beror på brist på inspiration
eller bara att tiden ägnas åt annat

men oavsett vad orsaken är
saknar jag att leka med bokstäver
och se hur meningarna bildar
en inramad verklighet av tidigare
okontrollerade, oförståeliga tankar

jag saknar känslan av tillfredsställelse
av att lyckas förmedla en undangömd
mening mellan raderna
och att hitta en egen sanning
bakom orden man inte visste fanns


men kanske har valet att ta till pennan
varit förknippat med en verklighetsflykt
och kanske har orden fungerat
som ett sätt att bearbeta smärta

för när behovet inte är lika stort
att ventilera lufttrycket inombords
blir det svårare att leka med bokstäverna
(som om de behöver tvingas fram ur tanken)

det kanske egentligen handlar om att
försöka hitta nya perspektiv och
att börja se skrivandet som mer än
en möjlighet att tämja stormar inombords

för oavsett hur de bildas och varför
vet jag att jag vill ha orden med mig
som en följeslagare genom livet