ALEXANDRA

jag hittar inte de rätta orden längre
och formuleringarna försvinner innan de nuddat papperet
(som om de behöver tvingas fram ur tanken)

det kanske beror på brist på inspiration
eller bara att tiden ägnas åt annat

men oavsett vad orsaken är
saknar jag att leka med bokstäver
och se hur meningarna bildar
en inramad verklighet av tidigare
okontrollerade, oförståeliga tankar

jag saknar känslan av tillfredsställelse
av att lyckas förmedla en undangömd
mening mellan raderna
och att hitta en egen sanning
bakom orden man inte visste fanns


men kanske har valet att ta till pennan
varit förknippat med en verklighetsflykt
och kanske har orden fungerat
som ett sätt att bearbeta smärta

för när behovet inte är lika stort
att ventilera lufttrycket inombords
blir det svårare att leka med bokstäverna
(som om de behöver tvingas fram ur tanken)

det kanske egentligen handlar om att
försöka hitta nya perspektiv och
att börja se skrivandet som mer än
en möjlighet att tämja stormar inombords

för oavsett hur de bildas och varför
vet jag att jag vill ha orden med mig
som en följeslagare genom livet