vinter.
den dagliga dosen musik under bussresan
en varm kopp kaffe i hörnet på ett café
två blickar som uttalar omtanke
äppelkaka med vaniljsås i ett hav av lakan
värmande ord i sms
vänner
små fragment av ljus
bitar av kärlek
håll ditt huvud högt
och är smått medveten om vad man kan tänkas vilja läsa. Sen föredrag för lärarna om ActionAid, och vår försäljning.
Det kändes bra, riktigt bra faktiskt och nu känns det som om vi äntligen kommit igång på riktigt.
Annars har det varit en lång dag- en rolig dag, men lång. Och nu vill jag helst sitta på ett café med vänner
jag önskar att jag träffade oftare. Uppkurad i en soffa med en kopp chaité. Och bara andas lite.
Reflektera, fundera och bara tömma sig själv litegrann.
.
ett möte i mitten mellan två skenande rulltrappor
hon skriver kursiva bokstäver längs de linjära raderna
och önskar i tystnad att han ska vakna
för att försöka övertyga henne igen
men ingen vaknar i en tid där sömnen blivit ett vackert substitut
och hon fortsätter försiktigt mäta hans skugga med linjal
för att se om det passar in i hennes färdigkonstruerade visioner
men en dag slutar hon mäta skuggan han kastar
och börjar följa vägar hon aldrig tidigare skådat
en kyss på pannan och en plötslig tanke om
att låta hennes sinnen vara beslutsfattare
och hon sjunger nu i takt med hans tankspridda melodi
men tiden väntar inte i all oändlighet
och kanske la hon linjalen åt sidan när det var för sent
för plötsligt verkar det som drömmar slocknar, övertygelser dör
och ord förlorar den betydelse de en gång haft
hon betraktar en korsning mellan tal och handling
i ett system där skärningspunkt inte tycks existera
men hon ser ändå bilden av den hon en gång kände
funderar om han var verklig och om han finns kvar därinne
som ett bevis på en (o)förlorad tid
eller om det enbart var en vacker illusion
för plötsligt kommer hans ord tillbaka
händer fumlar, läppar skakar och hjärtan slår fortare
när sömnen överges för en spännande verklighet
och han fyller i hennes ofullständiga meningar
som om hennes tankar varit hans från början
'varför svarar du när jag ropar, du förtjänar bättre ord än mina' (efter allt)
frågar han allvarligt mellan brännande fingertoppar
och hon letar desperat efter svar hon inte kan finna
hon vet inte
hon vet inte
hon hatar att inte veta
hon litar inte på teorierna om en (o)förlorad tid
mer, mer, mer.
för snart är det inte långt kvar till den tid vi pratat om i tolv år nu.
början och slut samtidigt. versal och punkt. och jag besökte syon i veckan för att dela framtidstankar.
för att försöka få en verklig riktlinje åt tankarna. jag vet inte om jag egentligen kom fram till någonting.
jag vill så mycket, vill hinna så mycket och jag är rädd att tiden inte räcker till. jag är rädd att jag inte
hamnar där jag är menad att hamna. jag är rädd att komma fel. välja fel.
samtidigt som motivationen ibland inte ryms. eller snarare inte får utrymme. för jag känner mig begränsad.
som om vissa väggar finns till för att sätta gränser, som för att visa vad som är lagom.
och jag har nog aldrig riktigt trivts i den miljön. jag vill dra mina egna gränser- måla upp mina egna drömmar.
varje bussresa blir ytterligare ett kryss i min visuella nedräkningskalender, och snart avslutas det här kapitlet.
med lättnad i bröstet. för jag planerar att inte återuppleva det. punkt.
vaniljté har smugit sig in i vår vardag igen, och det känns att vintern börjar närma sig. men trots kylan,
regn och mörka dagar, kan jag inte låta bli att tycka om det. iallafall för en stund. samtidigt planeras
det inför sommaren, studenten och varma kvällar på en utebalkong. vi behöver längtan.
400 slag
och formuleringarna försvinner innan de nuddat papperet
(som om de behöver tvingas fram ur tanken)
det kanske beror på brist på inspiration
eller bara att tiden ägnas åt annat
men oavsett vad orsaken är
saknar jag att leka med bokstäver
och se hur meningarna bildar
en inramad verklighet av tidigare
okontrollerade, oförståeliga tankar
jag saknar känslan av tillfredsställelse
av att lyckas förmedla en undangömd
mening mellan raderna
och att hitta en egen sanning
bakom orden man inte visste fanns
men kanske har valet att ta till pennan
varit förknippat med en verklighetsflykt
och kanske har orden fungerat
som ett sätt att bearbeta smärta
för när behovet inte är lika stort
att ventilera lufttrycket inombords
blir det svårare att leka med bokstäverna
(som om de behöver tvingas fram ur tanken)
det kanske egentligen handlar om att
försöka hitta nya perspektiv och
att börja se skrivandet som mer än
en möjlighet att tämja stormar inombords
för oavsett hur de bildas och varför
vet jag att jag vill ha orden med mig
som en följeslagare genom livet
23 september
BESTÄLLD - och jag längtar ..
adios
jag behöver inte säga mer.
sidewalks
skrev den här innan sommarlovet- och jag är glad att jag gjorde det.
för det stämmer så jävla bra allting, och det behövs en knuff ibland.
vi spenderar alltför lång tid åt att drömma
målar framtidsvisioner genomskinliga
i väntan på övertygande inspiration
och glömmer bort att fokusera på nuet
under högar av inlämningsuppgifter
väntar planer inför ledigheten och
vi snuddar vid dess känsla av frihet
när vi längtar så det gör ont
på kvällarna andas vi under bar himmel
och förundras över stjärnornas förmåga
att få allting att kännas så
betydelselöst & meningsfullt
på samma gång
(och alltid tycks vi irra bort oss
på vägen mot framgång)
men inte ska vi låta förvirring
hindra oss från att glänsa
inte låta fellagda strukturer
lura oss åt fel håll
för vi är så mycket bättre än så
och i takt med lyckliga toner
som dansar i bakgrunden
sjunger vi vackra toner som
kittlar under huden och får
alla bekymmer som lurar på ytan att blekna
en gemenskap som är på gränsen
till att kännas orealistisk;
för en beige klyscha som
'för bra för att vara sant'
får plötsligt en helt ny innebörd
jag kan finna mej själv
liggandes på sovrumsgolvet
drömmandes i bussfönstret
gåendes i gatlyktors sken
allt för att försöka få perspektiv
och göra världens konturer en aning klarare
men trots att jag vet hur många
dagar som nästa år kommer vara fyllda
av oro och beslutsångest inför framtiden
slås jag av ett lugn när jag inser
att dessa dagar; dessa oändliga samtal
om skrivkramp och brist på motivation
kommer spenderas med er
(bara tanken gör mig lycklig)
för trots att vi kanske
spenderar alltför lång tid åt att drömma
och glömmer bort att fokusera på nuet
är jag övertygad om att vi kommer
klara morgondagens bekymmer
så länge vi har varandra
dom andra
jag behöver inte säga mer.
life in technicolor
19:21
datorn i knät, psykologiboken framför mig, en kopp té (ej mango- det är slut!) på nattduksbordet,
och 'viva la vida' från högtalarna- livet är rätt behagligt just nu ..
21:58
återigen med datorn i knät- men nu framför teven för att underhållas av Filip & Fredrik.
Jag tycker fortfarande det är lustigt att Håkan förlorade mot Fredrik i Triathlon- SOPA! xD
Men som jag och Sebastian precis rett ut- han är antagligen full av anabola; och tom på kondition ..
Håltimme imorgon med Johanna, och det blir fika för hela slanten. Sen blir det projektarbete
och psykologiplugg. Kul.
So You Think You Can Dance om 4 minuter! :D
söndag.
spenderat i princip hela söndagen med plugg, samt kommit till en del insikter;
- matte c är svårt
- sebastian är en msn-nörd (har lyckats klämma ur honom ett erkännande också)
- mangote är grymt gott
- jag har inte lyckats skriva nånting värt på för lång tid nu. jag får panik.
annars har helgen varit helt okej.
i fredags var jag på 'rice' med flickorna och åt sushi-samt kinabuffe.
riktigt, riktigt gott var det- oändligt mycket sushi (:
generation x
- plugga matte
- äta kräftor
- titta på dödstråkig fotbollsmatch
- skriva loggbok för projektarbete
- druckit sangria
- titta på helt nytt avsnitt av one tree hill + gossip girl
- och att nu; vänta på att sandra ska dyka upp för att avsluta kvällen med gott te och kokosbollar! ;D
det känns både bra & dåligt på samma gång- och jag vet inte riktigt varför allt är som det är.
början på ett nytt slut.
att träffa sandra var supermysigt- som vanligt var det länge sen sist, och varje gång undrar jag varför vi inte ser till att träffas oftare. det är få människor jag ser upp till på det sättet jag gör till dig, sandra. det är helt otroligt hur du alltid tänker på andra i första hand; hur du bryr dig om varenda människa på jorden, och gör allt för alla ska må bra. du är värd det bästa. <3
för övrigt är klockan 01:27 och jag är allt annat än trött. det går bara massa skit på teve, så jag har beslutat mig
för att titta på idolrepriser från 2007 på Tv 400 om tjugo minuter. patetiskt värre.
har druckit typ fem koppar té idag- mangoté från hemköp är bland det godaste!
snart två år sen- det är sjukt.
söndag
åland var det skönaste på länge, och jag kan fortfarande känna hur solen brände i ansiktet. höra hur tonerna från håkan fylla hela parken och uppmuntra oss till falsksång. vi tänkte inte på annat; befann oss enbart i nuet och levde för stunden. alkohol som bubblade inombords och lyckan över att .. bara vara.
och sen inser vi att vardagen börjar smyga sig på. tillbaka till inlämningsuppgifter och långa skoldagar. på lunchen filosoferar vi om vår framtid, och lyssnar på 'för en lång lång tid', samtidigt som vi planerar allt vi ska hinna med den här sommaren. förväntningarna sprakar i luften, och ingenting känns längre omöjligt. 'vi vet inte vart vi ska, men vi ska komma dit'
på bussen springer tiden iväg med musik, och när jag passerar Bällsta tänker jag på dej. vad som hände den där vintern; när vi skildes åt, och varför du valde den väg du valde. försöker förstå hur man kan vara så dum; för i mina ögon är det ren idioti. minns hur jag en gång brukade prata förstånd i dej; lyssna när du förklarade varför du håller på som du gör. men någonstans på vägen slutade du att berätta saker. och jag slutade att lyssna.
gamla dikter och jag läser dina kommentarer. försöker komma ihåg känslan som en gång var vid liv. hur det kändes att behöva någon. att vara behövd. och jag undrar när jag får uppleva det igen. om jag får uppleva det igen. med vem. och om en busshållsplats kommer innehålla liknande minnen igen.
jag tror på vår förmåga. och i en park på åland, med solsken i ansiktet, musik strömmande ut ur högtalare, champagne & jordgubbar i plastglas - känner vi att vi lever. och jag vill frysa detta ögonblick. frysa.
varför jag befinner mej här igen
att befinna sig framför en datorskärm 19:26 på en söndag och önska sig bort någonstans. att ledsna totalt på läxor och inlämningsuppgifter som ibland känns helt meningslösa. att inse att man för första gången på ett och ett halvt år inte lämnat in en stor uppgift i tid, och undra vad som är mest illa; att ha varit en levande duracellkanin eller att ha brytit 'a clean record'. bokstäver som flyter ihop på skärmen och fingrar som hellre vill konstruera tankar i skrift, än reflektioner kring utvecklingstender inom marknadsföring. en hjärna som är på gränsen till att sprängas av att varken veta utan eller innan. av att inte kunna bestämma sig. av ett brustet förtroende.
tankar som koncentrerar sig på helt andra saker än vad dom borde. minnen som aldrig försvinner. en barndomskompis, och en gammal dator i ett knarrande hus som jag spenderat oändligt många timmar i. jag minns hur vi drack färskpressad apelsinjuice i ditt kök på rasterna och din pappa som var vegetarian. hur konstig mat jag tyckte att han åt; och hur mycket som kan förändras på några år. att det var så länge sen vi pratade, och hur mycket jag ångrar att jag aldrig ringde. hur du fanns där för mej när jag var sjuk; men hur frånvarande jag blev när du hamnade i samma sits. hur det kändes som jag föll när jag fick höra att du också blivit sjuk. att plötsligt inse att två av tre av mina bästa vänner jag haft genom tiderna; blivit sjuka strax efter att jag själv blivit frisk. två av dom som hjälp mej att bli frisk; som funnits där, själva fallit dit. en lust att vilja radera alla dieter som finns överallt, hela tiden.
att ha sportlov, och få reda på att ens kompis mått dåligt under en längre tid och att det gått så pass långt som det gjort. att skämmas för att man inte har märkt nånting; för att man varit så ouppmärksam och inte varit en bättre kompis. att ha sportlov, och få reda på att en annan kompis undanhållit att berätta att hon gjort vissa saker för att hon mått så pass dåligt. undanhållit det för risken att jag skulle tagit det för hårt. och jag vill att hon ska förstå att jag vill höra allt som pågår. att jag vill hjälpa så mycket jag kan. och att jag önskar att jag kunde skydda henne mot allt detdär som gör ont. att jag älskar henne något så oerhört. att jag älskar dem båda något så oerhört.
att fortfarande befinna sig framför en datorskärm 20:26 och undra var tiden tog vägen. var någonstans på vägen jag gick vilse, och hur jag hittar tillbaka. varför jag föll så hårt; och om du talar sanning när du påstår att du känner samma sak. om jag vågar lita på dej igen, och om det är värt att chansa.
varför jag befinner mej här igen?
